Ekko og Narsissos ”Den som kan lese, ser dobbelt så godt” (Menander, 342- 291 f.kr. I Ridderstrøm 2008, s. 24) ). Litt om myten generelt. Ovid: Ekko og.

Presentasjon om: "Ekko og Narsissos ”Den som kan lese, ser dobbelt så godt” (Menander, 342- 291 f.kr. I Ridderstrøm 2008, s. 24) ). Litt om myten generelt. Ovid: Ekko og."— Utskrift av presentasjonen:

1 Ekko og Narsissos ”Den som kan lese, ser dobbelt så godt” (Menander, f.kr. I Ridderstrøm 2008, s. 24) ). Litt om myten generelt. Ovid: Ekko og Narsissos. En gjennomgang. Ulike måter å lese myten på Narrativt Psykologisk sosiologisk Fenomenologisk/epistemologisk Fortolkninger i kunsten

2

3 Erfaring blir doxa (Barthes, 1970, s. 59).
Kultur blir til natur (Barthes, 1970, s. 227). Myten förnekar ingenting, dess uppgift är tvärtom att tala om hur saker och ting är, den renar dem helt enkelt, gör dem oskyldiga, förankrar dem i natur och evighet, ger dem en tydlighet som inte är ett resultat av en förklaring utan av ett konstaterande: om jag konstaterar att den franska imperialismen existerar utan at förklara den, behövs det mycket litet för at jag inte skall tycka den är självklar: på så sätt känner jag mig lugn (Barthes, 1970, s. 242).

4 Ordtak. Myter? Ein skal vera glad, um ein ikkje fær alt ein ynskjer.
D’er godt å hava Vetter, når Vetter skal vera. D’ er mangt heime høvelegt, og ikkje i Utferdom. Forviten verd ikkje alltid fegen. Det kan gleppa for dei gløgge òg. D’er fåfengt å blåsa mot vinden. Godt Mod er i Motgangen best. Det er ikkje alltid best, som dei rosa mest. Han fær tegja, som Vit heve.

5 Ordtak, aforismar og gamle munnhell har generelt noko usympatisk ved seg. Dei representerer ofte ei trykkjande snusfornuft, godtkjøpsfilosofi og fattigmannstrøyst, vernar om det etablerte og trongsynte og er imot alt nytt og framandt. Dei held folk nede, gir dei ein grunn for at dei skal halde seg der, og sørgjer for at inga forandring kjem til å skje. Ein får vere glad for det ein har. Ein får ta det som det kjem. Sjeldan eller aldri opnar dei for ny innsikt. Og kanskje verre: Etter kvart blir dei til sanningar, noko ein kan få siste ordet i debattar med. Ein veit kva ein har, men ikkje kva ein får. Dette var t.d. argument godt nok i begge EU-avrøystingane her i landet. (Hovland, 2005)

6 Ekko og Narsissos Ovidius N.P. (1989). Ovids forvandlinger. Utgave ved O. S. Due. Centrum

7 Freud: For Freud er narsissismen først et nødvendig stadium i utviklingen av et selvstendig subjekt – dernest en nevrose når et individ blir sittende fast i denne fasen uten å komme videre. Narsissisten er oppslukt i sin egen interessesfære og tilsynelatende utilnærmelig for andre Fascinasjonen for det selvtilstrekkelige Luther: Å være innkrøkt i seg selv

8 Rene Girard: en strategi for å bli sett
Narsissos spiller selvtilstrekkelig narsissisme er en bevisst strategi (påtatt likegyldighet) for å gjøre seg selv attraktiv for andres begjær. Den Andres självtillräckliga narcissism utgör det obeskrivliga paradis där de varelser vi begär tycks leva – det är just därför vi begär dem. De ger intrycket av att inga hinder finns i deras väg, att de inte behöver någonting utanför. Intrycket av att inte behöva någonting är samma sak som inte att behöva oss. Deras överflod är någonting givet. Utan behovet av någonting utanför dem själva, drar de alt begär till sig som magneter och tvingar alla pliktmänniskor, sådana som Freud, att begära dem om än bara litet […] denna självtillräcklighet är inte jordisk, den är den sista glimten av det heliga (Girard, i Malmberg, 2005, s. 78).

9 En narsissistisk kultur?
Til tross for tilfeldige drømmer om allmakt, er narsis-sisten avhengig av andre som støtte for sin selvaktelse. Han kan ikke leve uten en beundrende tilhørerskare. Den tilsynelatende friheten fra familiebånd og institus-jonelle hemninger gir ham ikke frihet til å stå alene eller stråle i sin individualitet. Tvert imot bidrar friheten til en usikkerhet som han bare kan overvinne ved å betrakte gjenskinnet av sitt “storartede jeg” i andres oppmerksomhet eller ved å knytte seg til personer som utstråler berømmelse, makt og charisma. For narsis-sisten er verden et speil, mens den robuste individual-isten betraktet verden som en åpen villmark som han skulle forme etter sitt eget hode.” (Lasch, Christopher 1982: Den narsissistiske kultur, Pax: 21)

10 Malmberg. Om ord og bilde.
Slutsatsen man kan dra av [myten] är att ingen äger bilden av sig själv med mindre än att han eller hon också äger ordet. Man måste ha fått ordet i gåva av någon som sagt: Detta är du. Narkissos fick aldrig höra det – Echo förmådde inte säga det, hon upprepade bara hans egna ord. Ingen annan tycks heller ha talat med honom. Därför är sagan om Narkissos berättelsen om en människa som inte förmådde älska – känna, se – sig själv, och heller ingen annan, utan som förlora-de sig i det främmande, oåtkomliga och orörliga: en bild (Malmberg, 2005, s. 85)

11

12 Foucault: om ord og bilde
At skrive er således at ’vise sig’, at lade sig se, at vise sit sande ansigt for den anden. Vi må her forstå, at brevet på én gang er et blik, som man lader hvile på modtageren (gennem det brev, han modtager, føler han sig set), og en måde at træde frem for hans blik på gennem det, man siger om sig selv. Brevet arrangerer på en vis måde et møde ansigt til ansigt. I øvrigt understreger Demetrius i De elocutione, når han skriver om, hvorledes brevstilen bør være, at der kun kan være tale om en ’enkel’ stil, fri i sin komposition, nøgtern i sit ordvalg, eftersom den enkelte i et brev skal afsløre sin sjæl. Den gensidighed, som brevvekslingen skaber, er ikke kun en gensidighed af råd og hjælp; det er også en gensidighed af blik og granskning (Foucault 1995: 195)

13 Begrepet situasjon karakteriseres av at man ikke står overfor situasjonen, men befinner seg i den. Derfor kan man heller aldri nå noen virkelig objektiv kunnskap om situasjonen. Man befinner seg alltid stående i den og kan derfor heller aldri komme til full innsikt eller forståelse om hva den er. Dette gjelder også for den hermeneutiske situasjonen, det vil si en situasjon der vi står overfor noe som er overlevert gjennom tradisjonen og som vi ønsker å forstå. Heller ikke denne situasjonen er det mulig å nå fram til en fullstendig forståelse av. Dette ufullstendige er ikke en mangel ved refleksjonen, men snarere et kjennetegn på historisk bevissthet (Gadamer, 1965, s 285).

14 "Jeg vil fly bort til dem, de konglige fuglene
"Jeg vil fly bort til dem, de konglige fuglene! Og de vil hugge meg i hjel fordi jeg som er så stygg, tør nærme meg dem! Men det er det samme! Bedre å drepes av dem enn å nappes av endene, hugges av hønsene, sparkes av piken som passer hønsegården, og lide ondt om vinteren!" Og den [stygge andungen] fløy ut i vannet og svømte henimot de prektige svanene. Svanene så den og skjøt med brusende fjær henimot den. "Bare drep meg!" sa det stakkars dyret og bøyde sitt hode ned mot vannflaten og ventet døden, - men hva så den i det klare vannet! Den så under seg sitt eget bilde, men den var ikke lenger en klumpete, sortgrå fugl, stygg og fæl, den var selv en svane.

15 Vibeke reiser seg og løfter tallerknene og glassene bort til kjøkkenbenken. Jon sitter på kne på stolen og lener seg framover bordet, hun ser at han prøver å fange den siste pølsen med gaffelen som harpun. Han forteller en vits han har funnet på om en mann som kaster seg ut av et vindu og treffer bakken. Hun synes ikke vitsene hans har noe poeng. Han får tak i pølsen, brekker den på midten og gir henne den ene biten. Hun smiler. De spiser alltid den siste sånn, deler den, uten noe på. Så blir han hengende litt på albuene, som om han venter på noe. Han forteller om et torturbilde han har sett i et blad, en mann som henger like over gulvet med en hette over hodet. Armene er festet med tau i en stang, han henger så lenge at armene nesten løsner fra kroppen, sier Jon. Kan du ikke bare gå, tenker hun. Finn på noe å gjøre, lek litegrann.

16 – Det er fint at du tenker på de som har det vondt, sier hun
– Det er fint at du tenker på de som har det vondt, sier hun. – Hvis alle gjorde det så kanskje verden ble litt bedre. Hun strekker ut hånden og stryker ham over håret. – Har du begynt å få venner her? Håret hans er tynt og mykt. – Jon, sier hun, – aller kjæreste Jon. Hun gjentar bevegelsen, ser på hånden sin. Hun har lagt på en lys beige neglelakk med litt rosa i, hun liker å være diskre på jobben. Hun kommer på det nye settet som fortsatt må ligge i vesken, plomme, eller var det vin; mørk sensuell lebestift og lakk i samme nyanse. Utstyr som matcher en mørk brunøyd mann tenker hun plutselig med et lite smil. Ørstavik, Hanne 1997, Kjærlighet